Jag och mamma fikade lite i Ävdalen och handlade. Skulle göra en till sak men det ska jag hålla hemligt, för det är någon som inte få veta det ;) Sen påvägen hem åkte vi förbi oxberg, min Farmor bodde där förut ( flyttade till mora förra Maj) Hon bodde där med Farfar, fast han dog för 9år sen. Det kändes verkligen som ett slag i magen av att se annat folk gå på gården, se andra bilar å sådär. Satt där tårögd i bilen hela vägen hem. Jag saknar nog inte själva huset, eller jo lite.

 

Men det är nog mest för att jag saknar tiden när jag var där. Och så saknar jag Farfar, men jag vet att Farfar inte är borta riktigt än. Jag känner hans närvaro på ett sätt. Ärligt tala brukar jag "prata" med farfar på kvällarna ibland, har gjort det ända sen han dog, så vill inte sluta, eller jag pratar och det känns som om han hör. :) Men det är sällan jag gör det. Då känner jag att jag kan prata med honom. Men om jag försöker prata med min Mormor och morfar så känns det som om jag pratar med mig själv. Dom är borta känns det som. Jag tror att farfar väntar på farmor innan han också försvinner. Jag är ju  öppen för andar så kanske därför jag känner att han är här :) 

 

Ojoj vilket långt inlägg :)